”Vov”
Samtalet: ”Vov”
Offret: Anna-Britt ”Gullan” Hansson, 74, Köping
Så gick busringningen till:
Kristian Luuk ringer till Konsum-affären på Östanås i Köping. Kvinnan som lyfter luren presenterar sig som ”Gullan”. Kristian Luuk berättar att han var inne i butiken dagen före och köpte en burk hundmat:
– Vov, köttiga läckra bitar i gelé. Vi satt några stycken i går kväll och vi tyckte inte riktigt att det smakade kött. Snarare kyckling.
Gullan finner sig fort:
– Så ni åt på’t? Vov, säger du? Hundmat? Så det åt ni?
Kristian Luuk insisterar på att få komma in och byta hundmatsburken.
Gullan är återigen med på noterna:
– Det går jättebra. Då tar vi och skickar iväg det där och kollar upp vad det innehåller.
– Vad vettigt, jag kommer in, säger Kristian Luuk och avslutar samtalet.
Offrets egna ord:
Gullan heter egentligen Anna-Britt Hansson och är i dag 74 år. Hon presenterar sig fortfarande som Gullan när Aftonbladet ringer upp och berättar glatt om busringningen från Hassan:
– Det var ett konstigt samtal på självaste juldagen. Vi var två som jobbade i butiken, så jag svarade i telefon.
– Det var en väldigt trevlig och vuxen röst. Jag tänkte inte att det kunde vara en busringning, det brukar ju vara småungar som busringer.
Men alltså. En vuxen man som äter hundmat och vill byta burken. Hur kunde du hålla dig för skratt?
– Har man jobbat med folk i många år får man en viss attityd och professionalitet. Men inombords skrattade jag såklart.
Trodde du att fyra vuxna män hade suttit och ätit hundmat?
– Nej, inte egentligen. Han valde sina ord väl och man märkte att det var en van telefonröst. Jag visste inte vad jag skulle tro, men något var skumt.
Hur reagerade du efter samtalet? Vek du dig av skratt?
– Jag berättade för min kollega och sa att det var något som inte stämde. Sedan gick jag på lunch. När jag kom tillbaka hade de ringt igen och berättat att det var en busringning från Hassan.
– Jag hade min äldsta dotter hemma över julen också och när jag berättade för henne om samtalet på kvällen förstod hon direkt. ”Herregud mamma, det var ju Hassan”. Men jag visste ju inte vad det var för nåt och hade aldrig lyssnat på det.
Hörde Hassan av sig till dig och bad om lov att sända?
– Nej, inte direkt. Men de ringde tillbaka framåt sommaren och frågade om jag ville vara med på skivan också. Det var okej. Men jag fick aldrig den där skivan skickad till mig. Det var för dåligt, tycker jag. Jag tog ju för givet att jag skulle få den.
Påminns du om busringningen nåt i dag?
– Kanske inte så mycket nu längre, men precis när det hade hänt blev jag lokalkändis. ”Jaha, det är du som är Gullan från Hassan”, sa folk. Och ungarna började busringa till butiken och skulle göra samma sak som i radio.
Så gick det sen:
Gullan Hansson kommer från Fagersta. Hon jobbade på Konsum där också och när hon 1967 flyttade till Köping började hon jobba på Konsum Östanås. Hon skulle bli butiken trogen ända till pensionen 2006.
– Det var en Servus-butik först, nu heter det Coop Nära. Det är inte alls samma sak som förr.
Är det sämre eller bättre nu?
– Sämre. Jag vill laga min mat och baka mitt bröd själv, men det utbudet finns inte längre. Nu lever de på ungdomar och chips och dricka och halvfabrikat. Men det är tufft i dag med alla stora butiker, så jag förstår ju.
Gullan Hansson saknar även den personliga kontakten med kunderna.
– Det är annat i dag, det är väl tidsandan. Då skulle man kunna svara på det mesta, i dag säger folk bara: ”Det är inte min avdelning”.
Efter pensionen har Gullan mest ägnat sig åt sina barnbarn. Hon gillar handarbete också, men det har blivit svårare med åren.
– Jag har fått problem med händerna och lederna. Det kan nog vara en arbetsskada. Det var tyngre förr, vi behövde inte betala för att lyfta skrot som folk gör i dag.
Har du hundar?
– Jag har haft. Men nej, de har aldrig fått Vov, haha.