Instruktionen var att göra punkig radio, öppna telefonlinjen och skrika åt folk som ringde in.
Men Hassangänget vände på konceptet och skapade humorhistoria som lever än i dag.
– Hassantiden var helt avgörande för min framtida karriär, säger Kristian Luuk.
– För mig sabbade det allt. Jag hade fått vikariat på Ekot och skulle bli seriös journalist, säger Erik Haag.

Radioprogrammet blev omåttligt populärt, skivorna sålde en halv miljon exemplar och i dag har klippen miljontals lyssningar på Youtube.
Att säga att Hassan har gjort ett stort avtryck i Sveriges humorhistoria är med andra ord långt ifrån en överdrift.

– Det är ofta Hassan som är den stora grejen när folk vill prata om det man gjort. Folk återberättar busringningar rakt upp och ner eller vill snacka detaljer om inspelningarna, säger Erik Haag.

– Förra veckan skickades det in en efterrätt till mig på en restaurang. Kockarna stod och lyssnade på Hassan i köket och såg att jag satt där ute, säger Kristian Luuk.

Aftonbladet träffar de båda Hassanmedlemmarna på ett fik i Vasastan i Stockholm. De konstaterar att Fredrik Lindström och Henrik Schyffert bor i samma hus ett stenkast bort och att de fyra fortfarande jobbar tätt med varandra i olika projekt.

De gamla Hassanbusringningarna har nyligen upptäckts av deras barn – som lyssnar på nätet med stort intresse.

P rogrammet Hassan föddes vintern 1993. Sveriges Radio ville göra en tydligare skillnad mellan P3 och P4, där det förstnämnda skulle vara den unga kanalen. I samma veva kom Henrik Schyffert hem från London där han jobbat på MTV. Sveriges Radio hörde av sig och undrade om han ville göra ett program på söndagseftermiddagarna.

– Han fick fria händer. Instruktionen var att göra ett punkigt program, spela punkmusik, öppna telefonlinjen och skrika åt folk som ringer in, säger Kristian Luuk.

– I stället vände vi på det och ringde upp folk och använde en ganska artig ton.

Busringningarna är det som i dag är starkast förknippat med Hassan – trots att det bara var en liten del av programmet. De två timmarna innehöll intervjuer där kändisar pratade om vardagliga saker, till exempel vilken teknik man använder när man borstar tänderna, panelsamtal och musik.

Efter två månader slutade Henrik Schyffert plötsligt och Kristian Luuk, som varit hans assistent, fick ta över. På Sveriges Radio rådde det delade meningar om busringningarna – flera sågade hela konceptet:

– De sa: ”Lycka till, men kanske ska ni spola det här när ni ringer upp folk, kör på det andra i stället”, säger Kristian Luuk.

Henrik Schyffert gick vidare för att satsa på Killinggänget. Så småningom kom i stället Fredrik Lindström och Erik Haag in. Tillsammans med Hasse Pihl och Pontus Djanaieff utgjorde de stommen i Hassangänget.

– Jag var barnprogramledare och jobbade i samma korridor på Sveriges Radio. Det var mycket möten på den tiden och vi träffades rätt ofta. Jag hörde några program, tyckte att det var kul och kom med egna idéer, säger Erik Haag.

Hur gick inspelningarna till?

– Det var ju Sveriges Radio och vi hade tid bokad i studio 13 några gånger i veckan. Då kom man ner med sitt block och telefonkatalogen. Den som ringde fick gå in i studion och de andra satt utanför och kunde säga grejer till en i hörlurarna, säger Erik Haag.

– Fredrik kom på måndagsmorgonen och hade 25 idéer som han drog. Min uppgift var att säga ”tråkig, tråkig, bra, tråkig.” Han sprutade ur sig idéer, säger Kristian Luuk.

Hur var uppdelningen i gruppen?

– Du hade ju en egen genre Kristian, väldigt korrekt och torr, lite asperger-typen, säger Erik Haag. Det blev som ett verktyg för oss alla. Man kunde säga till dig: ”Ring den här och säg så där.”

– Du var rätt självgående Erik, kom med färdiga grejer på en lapp, säger Kristian Luuk. Pontus Djanaieff fick göra de där helt flummiga grejerna där det nästan inte fanns något manus alls.

– Det var en av styrkorna, att det inte fanns en enda Hassanhumor utan en massa olika, säger Erik Haag.

Programmet var först tänkt att heta ”Hitt och dit” (ja, ”hitt” med två t). Men Henrik Schyffert ogillade namnet och plockade i stället upp ”Hassan”. Namnet var ett förslag från Kristian Luuks bror Martin och hade egentligen ingen större innebörd.

Kristian Luuk har än i dag ett tydligt minne av när han förstod att programmet började bli riktigt stort.

– Jag hade träffat en ny flickvän och vi var ute på hennes kompisars sommarställe, 20 ungdomar som hade midsommarfest. Dagen efter vaknade alla och hängde kvar. Klockan 17 upptäckte jag att alla var borta. Jag gick runt och letade och upptäckte att alla satt ute i sina bilar och lyssnade på radio, på Hassan. Ingen hade sagt något till mig, jag vet inte om det var lite genant att alla ville höra programmet live. Men då kände jag – shit det här är ju stort, det har tagit fart.

I takt med att programmets popularitet växte började lyssnarna skicka in egna idéer till busringningar. En som flitigt hörde av sig var David Batra.

– Han var okänd på den tiden, en student från Lund. Han skickade in så mycket att han fick komma upp och ringa själv någon gång, säger Kristian Luuk.

Även skådespelaren och regissören Felix Herngren var en kortare period med i Hassangänget.

– Han skulle egentligen ta över efter Schyffert men hoppade av efter en vecka eftersom han skulle göra en bakom kulisserna-film om Fångarna på fortet. Det var roligare, tyckte han, säger Kristian Luuk.

– Han tröttnade nästan direkt på formen och hånade oss andra som gjorde ”vanliga” busringningar. I stället ringde han upp Nordiska museet och skrek: ”Det är Gustav Vasa som ringer, det är Gustav Vasa som ringer”, säger Erik Haag.

Fick ni någonsin dåligt samvete att ni lurade folk?

– Jag var så ung och hade nog inte så utvecklad empati, jag bara körde på. Men kändes det olustigt så sände vi det inte, säger Kristian Luuk.

– När jag tänker tillbaka på Hassan är jag nöjd med att det inte känns hjärtlöst. Det finns humor där man verkligen är taskig mot folk, men det här var hjärta och hjärna, säger Erik Haag och fortsätter:

– Jag kan tycka att det ger en intressant Sverigebild när man lyssnar på Hassan i dag. Det bygger på en svensk kultur där man är artig och försöker hjälpa till. Ta till exempel den med schampo för fett hår. Jag får sympati för att hon i butiken är så lösningsinriktad, det ger mig hopp om mänskligheten.

Ringde ni alltid upp personerna efteråt? Vi har intervjuat några som hävdar att de aldrig fick något sådant samtal.

– Ja, vi skulle ringa tillbaka, det var våra chefer noga med. Och det kändes viktigt för mig att det gick rätt till. Men det var lite svävande, det fanns inget som juridiskt kunde stoppa sändningen. Men om någon vädjade till oss att inte sända så gjorde vi inte det, säger Kristian Luuk.

– Vi brukade dela upp det. Den som busringde behövde inte ringa tillbaka. Men en bra busringning skulle också hålla för att man kunde ringa upp och berätta att det var ett skämt, säger Erik Haag.

Hade ni alltid ett färdigt manus?

– Vi hade alltid en start och ett slut, sedan var det en bonus om någon ropade in något till den som ringde, säger Kristian Luuk.

–– Ett exempel är den när jag ringer till vårdcentralen för att revidera listan jag lämnat på hur många jag legat med efter klamydiatestet. Då säger hon i luren: ”Vilken läkare träffade du?” Då såg jag att Fredrik Lindström skrattade så mycket utanför glasrutan i kontrollrummet så jag hetsades att säga ”en indisk läkare med turban” säger Erik Haag. Det sabbade nästan busringningen.

Hur många samtal misslyckades?

– Vi snittade på tre, fyra försök per idé. Sedan var det hela idéer som slängdes som inte blev så bra, säger Kristian Luuk.

Hände det att folk busringde till er?

– Ja, det hände redan under första säsongen. Jag stod ju i telefonkatalogen och vi sa våra riktiga namn när vi ringde. Jag fick byta nummer, säger Kristian Luuk och berättar samtidigt att människor än i dag tror att han ägnar sig åt busringningar.

Hassan gavs under 90-talet även ut på skiva. Det blev en enorm succé för skivbolaget Silence – de sex skivorna sålde över en halv miljon exemplar och hamnade högt upp på topplistorna. Det gavs även ut en specialskiva med busringningar till Norge. Skivbolaget hade upptäckt att det fanns ett stort intresse i grannlandet. Tillsammans med en norsk konsult åkte hela Hassangänget upp till en inspelningsstudio i Värmland, busringde och festade.

– Konsulten skulle vara med och säga till oss om saker var roliga eller inte, om det skulle funka i Norge. Jag minns att jag hade en grej där jag ringde upp och gjorde en marknadsundersökning om vilka kända norrmän man ville se i en porrfilm. Då nämnde jag kung Olav och Liv Ullman, vilket konsulten genast sa var en mycket dålig idé, säger Erik Haag.

– Det mesta föll på språkförbistringar, de förstod ju inte vad vi ville, säger Kristian Luuk.

– Men några är skitroliga. Som när Pontus ringer och imiterar djur. Den är rolig men samtidigt lite mysig och romantisk.

Vad har Hassantiden betytt för era karriärer?

– Fem av oss fick egna tv-program efteråt. För mig var det helt avgörande för min framtida karriär. Jag var ju civilekonom på Handelshögskolan och gjorde det här som en lite kul grej, säger Kristian Luuk.

– För mig sabbade det allt. Jag hade fått vikariat på Ekot och skulle bli seriös journalist. Det gick ju åt helvete, säger Erik Haag.

Är det sant? frågar Kristian Luuk.

– Jo, jag hade en dröm om att ha ett vettigt jobb, men det blev underhållning för mig för hela slanten sen.

Hade Hassan kunnat fungera i dag?

– Tydliga och roliga idéer fungerar nog alltid. Hassan har ju den där korta formen, någon minut långa klipp, det räknas inte som dåligt i dag, säger Erik Haag.

– Pippirull gjorde busringningar kort efter Hassan och de gjorde det bra. Men det exploderade inte på samma sätt, kanske för att det precis var gjort. I dag finns inte riktigt samma plattform, inget som kan samla nationen. Då satt folk och lyssnade på radio klockan 17 på söndagarna säger Kristian Luuk.

– Det händer något knäppt när det får gå några år. Saker får något slags nostalgiskimmer över sig. När vi på Hassantiden pratade med äldre kollegor på radion pratades det om ett slags guldålder under 50- och 60-talen. När jag hör att något ”samlar nationen” tänker jag på Hyland och slipsbytardagar. Det är roligt att tänka att vi också samlade Sverige på något sätt, säger Erik Haag.