Samtalet: ”Ett nöddop”
Offret: Fredrik Spolander, 49, Huskvarna

Så gick busringningen till:

Hasse Pihl ringer till Eds församling i Upplands-Väsby och berättar att han och hans flickvän tragglat hela sommaren med vad deras son ska heta.

”Hon tjatar hela tiden om att han ska heta Sebastian, det är något åt böghållet. Det hajar ju du som kille att man inte kan heta Sebastian”, säger Pihl och lägger fram förslaget att ”droppa ner efter jobbet” och snabbt döpa sonen medan flickvännen är bortrest.

”Det behöver inte vara något märkvärdigt, vi öser lite vatten på honom, sen är det klart.”

Prästen Fredrik Spolander blir besvärad och stressad men samtidigt lite road.

”Jaha hör du du, är det här första gången du pratar med kyrkan om dop?”

Efter ett tag svarar han att han tyvärr inte kan hjälpa till.

”Du får helt enkelt stå på dig. Det vore väldigt trevligt om du och flickvännen är överens om vad ni ska kalla er son.”

Samtalet avslutas med att Hasse Pihl tackar för tipset.

Offrets egna ord:

– Det var sommaren 1994. Jag hade varit prästvigd i en dryg månad och var verkligen ny på jobbet. Min första tanke var: ”Oj, oj oj, är det så här det går till?” Jag var helt oförberedd och de gjorde det så bra att jag var fullständigt övertygad om att det var på riktigt. Ny som man var ville man göra ett gott intryck, svara så bra som möjligt enligt skolboken.

När förstod du att det var en busringning?

– Ett bra tag efteråt ringde de upp mig igen och frågade om jag gav mitt godkännande till att ha med inslaget på en skiva. Det var först då jag förstod att det var ett skämt.

Hur reagerade du?

– Ha, ha. Jag tog det bra. Det var en kul grej.

Hade du gått och tänkt på samtalet innan de ringde tillbaka?

– Ja, naturligtvis. Jag tänkte: ”Är det detta som möter mig i min nya yrkesroll, då gäller det att vara med”.

Var du själv en Hassanlyssnare?

– Jag lyssnade då och då. När de ringde och berättade så visste jag vad det var, jag hade ju hört det på radion.

Så gick det sen:

Fredrik Spolander jobbade kvar i Eds församling ett drygt år och gjorde det som kallas pastorsadjunktsåret. Efter det arbetade han ett tag i grannförsamlingen Fresta i Upplands-Väsby innan han flyttade till Småland och vidare till Gotland. Nyligen återvände han till Småland och är i dag präst i Huskvarna.

Hur ofta blir du påmind om busringningen?

– När skivan kom ut ringde det väldigt mycket folk som ville att jag skulle viga dem eller döpa deras barn. De hade ingen aning om vem jag var och jag visste inte vilka de var. Men de hade hört mig, jag var ”Hassanprästen” och de tänkte väl att det vore häftigt att bli vigd av mig. Oftast tackade jag nej, de var ju helt okända för mig.

– Det händer fortfarande då och då att folk påminner mig om att jag var med. Folk känner igen mitt namn och frågar: ”Vad det du som var med på skivan?”