”Det här är
en pizzeria”
Samtalet: ”Det här är en pizzeria”
Offret: Saffet Caglar, 42, Upplands Bro
Så gick busringningen till:
Kristian Luuk ringer först till pizzeria Zorba i Bromma och kopplar sedan blixtsnabbt ihop den med Örnsbergs pizzeria i ett trepartssamtal. Resten är, om man så vill, ett litet stycke svensk radiohistoria.
De två pizzabagarna har båda lyft luren i tron att få ta emot en beställning. I stället uppstår total förvirring när båda försöker förklara att uppringaren har kommit till en pizzeria.
Samtalet kunde ha tagit slut på nolltid, men så fort bluffen är på väg att avslöjas flikar Kristian Luuk in pizzanamn som ”Capricciosa” och ”Hawaii” för att spä på förvirringen. (Kristian Luuk har senare berättat att han även av andra skäl var tvungen att bryta in i pizzabagarnas konversation; inga busringningar fick sändas om inte någon ur Hassans redaktion medverkade i samtalen.)
Till slut lyckas pizzabagarna emellertid reda ut lurendrejeriet i ett replikskifte som måste betraktas som en modern klassiker:
Pizzeria Örnsberg: ”Det där är en pizzeria? Det här är också en pizzeria.”
Pizzeria Zorba: ”Är det också en pizzeria där? Ringde du hit?”
Örnsberg: ”Om jag ringde dit? Nej.”
Zorba: ”Jamen, då har det blivit nåt fel.”
Örnsberg: ”Ja!”
Zorba: ”Okej, hejdå!”
Offrets egna ord:
Saffet Caglar från Rinkeby stod i pizzerian tillsammans med sin pappa och sina två bröder när samtalet kom på kvällen:
– Pappa ägde pizzerian men han tyckte att jag hade den trevligaste rösten och att jag var den som kunde bäst svenska. Det var jag som brukade svara i telefon. Just det här samtalet var jättekonstigt. Jag tänkte att det måste ha blivit ett misstag och det tror jag att jag sa också. Efteråt stod jag där med både far och bröder och fattade ingenting.
Jag berättade att vi hade blivit uppringda av en pizzeria och att det var ett skitkonstigt samtal, men sen var det inte mer med det. Jag fattade inte då att det var någon som hade kopplat ihop två pizzerior. Saffet Caglar.
Ringde Kristian Luuk tillbaka och berättade att det var en busringning?
– Nej, jag minns inget sådant samtal. Hade jag fått det och de hade frågat om de fick sända, då hade jag nog sagt nej.
Hur fick du reda på bluffen?
– Det sändes på radio och folk började snacka. Jag hade polare som undrade om det var jag, men jag höll tyst om det först, man framställdes ju som ett fån. Sedan tänkte jag om och började erkänna när folk frågade. Jag kan bjuda på mig själv.
Tycker du själv att busringningen är kul?
– Nu när jag vet att det är jag i ena luren kan jag småle åt det. Men hade det drabbat någon annan än mig hade jag garvat på mig.
– Samtidigt kan man fundera över vad som egentligen är så roligt. Jag är född och uppvuxen i Sverige, men det man skrattar åt är två invandrare. Jag tror inte att man hade skrattat lika mycket om det hade varit två svenska damer som sitter i växeln.
Fick ni några positiva effekter av busringningen?
– Ja, det var bra marknadsföring. Efteråt kom många och in och skojade och undrade om vi var pizzeria Zorba från Hassan. Vi hade ett perfekt läge i korsningen Spångavägen-Bällstavägen, det var bara att stanna och komma in. Vi fick faktiskt ett rejält uppsving i affärerna efter busringningen. Säg att omsättningen ökade med femton procent tills vi sålde pizzerian några år senare.
Så gick det sen:
Saffet var 24 år när hans pappa sålde pizzeria Zorba i april 1997. Pappan hade tröttnat.
– Vi var fyra personer från samma familj som jobbade 14-16 timmar varje dag. Hade vi stått på ett lager samma timmar hade vi tjänat mycket mer. Pappa tog beslutet: ”Jag säljer skiten”. Och där stod jag och brorsorna plötsligt och var arbetslösa.
Saffets storebror började ganska omgående jobba som brevbärare. För Saffet tog det två år innan han fick jobb som valutasäljare på Forex vid Cityterminalen i Stockholm.
– Jag körde på där i två år. Det gick väldigt bra. Till sist ville jag testa något annat så jag sa upp mig och gick till Manpower för att scanna av marknaden. De skickade ut mig på tre intervjuer och alla tre företagen ville ha mig. Jag valde ett bolag i Nacka som köpte och sålde med filmrättigheter, dvd:er till videobutiker och sånt. Jag började där som säljare och var kvar i nästan tio år. Vi var bland de första med video on demand på nätet. Viaplay och Netflix är egentligen bara kopior av oss, haha.
Wow, vilken resa!
– Ja, det gick bra också. Berth Milton investerade nio miljoner i bolaget och så småningom blev jag vd.
Varför slutade du?
– Jag gick in i väggen 2008. Hade villa och vovve och barn och hela grejen. Men det var för mycket jobb. Jag var sjukskriven i två år. Sedan kände jag mig stark och ville börja jobba igen men inte i bolaget.
Saffet Caglar, pizzabagaren som blivit vd, började bokstavligen om från golvet.
– Jag testade ett jobb på bilfirman Bra bil. Stod och dammade av bilar i hallen med en dammvipa och hjälpte kunderna. Jag var typ som en side-kick till säljarna. Efter ett halvår kom min marknadschef och sa: “Det verkar som att du har mer kapacitet. Alla är nöjda, både kunder och säljare. Testa att sälja bil!”
– Jag skulle börja sälja Renault, sprillans nya. Jag började första april 2011, som ett jävla skämt. Men det gick riktigt bra. I dag är jag den som säljer mest Renault i hela Sverige.